I år startade för första gången någonsin RORC (Royal Ocean Racing Club) ett +600 nm race i Östersjön. Med titelsponsorn Roschier har vi fått en systertävling till de nu legendariska Fastnet Race, Middle Sea Race, Sidney Hobart och Caribibean 600.
Wetjob ställde upp med fyra från Core Team, Dag, Per Ö, Per S och Niclas samt med tre yngre gästseglare Jacob, Mattis och Alice. Med tanke på hur båten är så visste vi att det skulle bli en utmaning med ett sådant långt race och med mycket begränsad komfort ombord vad gäller kojer, toa, matlagning mm.
Banan mätt 640nm med start och mål i Helsingfors och extremt välordnat och socialt. Banan är som ett Gotland Runt men dubbelt så långt. Väldigt få avgränsningar på banan skapar förutsättningar för ett väldigt taktiskt race med många möjliga vägval.
Starten
Ingen optimal start på racet då vindinstrumentet plötsligt slutat att ge korrekt värden under transportseglingen och trots heroiska lagningsförsök inte lyckats lösas. Dessutom fann vi en bruten latta i J2:an samt en trasig latta i storen som fick nödfixas 10 min innan start.
För oss som kör väldigt mycket efter numbers var avsaknaden av vinddata utmanande, inte så mycket för trim och styrning men mest för att förstå när vinddriven kom och framförallt hur vi seglade mot targets.
Starten gick inne i Helsingfors kl 18:40 i mycket lätta förhållanden. Vi hade en konservativ strategi att ta oss ut utan att hamna i lä bakom några av de större båtarna eller vara för tidiga över linjen. Gick bra och lyckades få relativt fri vind som var extremt lätt och byig. Därefter kryss ut till Helsinki fyr i 5-6 knops fart som rundades 21:45.
Lugnt och fint till Almagrundet
Hissade Code och la oss något syd om fältet och släppte på skoten. Ökade farten till 7-8 knop i spegelblankt vatten. Då hade Volvo Ocean båtarna glidit iväg med 10 knops fart och lämnade Xtra Starkt, Wetjob, Dawn Treader samt Edelweiss i täten i fältet.
Vårt routing pekade på att dra oss norrut i banan och följa den norra avgränsningen som inte tillät att röra sig in i finska skärgården. På morgonen hade vi seglat ikapp Xtra Stark och hade Dawn Treader i hasorna. Vinden minskade gradvis och farten sjönk till cirka 6 knop. MarieJo, en Pogo 44 gick på en radikalt nordligare kurs som inte följde banbegränsningen (alla finska öar om styrbord).
När vi började närma oss Almagrundet såg vi en tydlig tendens att de som gått rakt mot Alma på en liten sydligare bana fick problem med lättare vindar och stannade upp markant. Från vår mer nordligare position kunde vi försiktigt kryssa oss ned lite närmare svenska kusten som bjöd på dimma men ändå lite vind. Dawn Treader och MarieJo följde oss strax bakom.
Alma till Hoburgen
Efter rundning av Alma mötte vi bidevind en krabb motsjö, kanske vår svåraste disciplin med vårt platta skrov. Ganska snabbt började de ständiga genomslagen och överbrytande sjö mala ned besättningen som hade svårt att vila.
Vi laddade ned nytt väder och gjorde bedömningen att det var fördelaktigt att ligga långt västerut och inte lockas in på rhumbline och nära den Gotska kusten. Planen var att gå ändå ned till Knolls Grund och därefter brant in mot Hoburgen.
Vi slog på skiften och lyckades hålla fart i båten hela vägen ned. Vinden vred 180 grader vid ett antal tillfällen och utan vindinstrument på natten var det tidvis en utmaning att styra. Successivt tog vi allt mer på de som gått nära Gotland och vi kunde möta den nya vinden lite tidigare än övriga fältet. Vi hade även tagit in rält på VO60 Boudragon.
Över Östersjön mot Ösel
Efter knappt ett dygn kunde vi runda Hoburgen och med tillfredställelse se att vi byggt upp ett rejält försprång till våra värsta konkurrenter. De flesta hade fastnat runt Visby i lättare vindar. Efter rundning gjorde vi vårt enda riktigt stora misstag där vi hamnade för nära den Gotska kusten och vinden dog ut under natten, tappade säkert 45 minuter på detta. Gippade ut från land och kunde hitta lite mer tryck bara 500 meter ut.
Vi routade en väg där vi följde Gotlands ostkust uppåt till vi mötte ett vrid mot nord, ungefär vid Östergarn för att sedan norska Östersjön mot Lettland och sedan följa den medvridning som några av vindmodellerna visat.
Hela racet präglades av en ganska komplex väderbild med flera system som mötte varandra och skapade en svårtolkad bild. Vi jobbade med fyra olika prognosmodeller som vi sedan jämförde med våra egna observationer. Ofta kunde vi konstatera att SMHIs modeller var det mest korrekta.
När nordvinden kom kunde vi köra en relativt öppen bidevind med full stor och J3 i cirka 15kn vind (uppskattat). Lite för brant att hissa RS stagsegel. Farten ökade successivt till 10-11 knop i snitt under en lång repa upp till TSS:en uppe vid Ösel.
Finska viken
Väl framme vid TSS:en hade vinden öppnat så att vi kunde hissa A5 och ytterligare öka till 13-14 knop. I början var det lite pressat och efter en kort tid gick tacken med en smäll. Snabb bärgning, kopplade den andra tacken och sedan snabbt upp igen på cirka 2 minuter.
Därefter seglade med kurs direkt på Helsinki Lighthouse med en lätt avtagande vind och medvrid. Såg att de bakomvarande konkurrenterna möte svagare vindar när de kom upp till TSS:en och vi kunde lägga till ytterligare avstånd mellan dem.
Efter rundning blev det en lätt bidevind mot mål som när vi närmade oss nästan dog ut. Sista biten med Code i 2-3 kn vind med utmaningar att hålla undan från färjor och annat.
Denna säsong har vi seglat så fort att den oranga folieringen ramlat av
Resultat
Efter målgång visste vi att vi låg bra till men oklart hur långt det skulle räcka. Inseglingen i Finska viken hade gett oss ett försprång på över 60 nm före våra konkurrenter och räckte till vinst. I seglad tid var vi cirka 12 timmar snabbare än tvåan Xtra Stark. Totalt seglad tid var 3 dagar och 14 tim och vi seglade 694 nm.
Vi var före Xtra Stark med cirka 45 min omräknat och Dawn Treader med 1 tim och 45 min. C-Me seglade bra sista biten och kom in på en fin 4:e plats. Förutom vinst i IRC1 så lyckades vi bli andra båt totalt i ORCi (FinRating).
Comments